DEN EVIGA VÄNTAN

Jag har försökt blogga i flera dagar nu men har låtit bli då min förmåga att formulera mig och koncentrera mig har varit som bortblåst. Förmågan att göra det är inte direkt tillbaka nu men jag gör ett försök att få ner någon form av text iallafall. 

Jag väntar fortfarande på besked. Jag lever i något mellanläge, där jag inte alls vet hur jag ska känna eller leva. Jag vet inte hur något kommer bli så jag kan inte planera något alls. 
Varje dag går jag och väntar på posten i hopp om att få ett brev med glädjande besked.
Men jag är orolig och väldigt rädd. 
Denna eviga väntan. 

Gottfrid är hemma nu iallafall och det känns underbart.
Jag och Jimmy hämtade hem honom i söndags efter att ha spenderat helgen i Åshammar. 
Trots att jag känner mig så splittrad så känner jag samtidigt mig hel när han är hemma. 
Jag har varit orolig att han inte riktigt skulle trivas, men det slutade jag oroa mig över redan när han sprang in genom dörren. Det märks att han trivs, och bättre kommer det bli efter att poolen är på sin plats så vi kan ordna i trädgården så han får springa runt fritt.

 

LÅT DET INTE VARA SANT

Igår kan ha varit den värsta dagen hittills i mitt liv. 
Låt mig ta det från början.. 
I januari tog jag på eget initiativ kontakt med Barnmorskemottagningen i Gävle för att göra ett cellprov. Jag var aldrig iväg när jag var 23 år och kände att det är lika bra att få det gjort innan jag skulle flytta. 
Tre veckor efter besöket så fick jag ett brev hem i brevlådan där det stod att jag hade mycket lätta cellförändringar. Dessa växte oftast bort av sig själva, så det var ingenting jag skulle oroa mig för. Jag fick en ny tid i april. Jag var iväg på den, dagen innan jag flyttade ner hit till Laholm. 
Drygt tre veckor efteråt ringer de från Gävle och meddelar att det har blivit mer cellförändringar och att dom ska skicka remiss till Halmstad så jag får träffa en gynekolog för vidare undersökning. Jag blev chockad. Jag ringde upp dom i Gävle redan dagen efter och förklarade min oro. Men dom lugnade mig med att det inte var någon fara och att det var lätta cellförändringar det rörde sig om. Jag lugnade mig en aning. Samma dag fick jag en kallelse från Halmstad sjukhus att jag skulle komma på tid 21 maj kl 08:45.. Min första tanke var såklart PANIK! Varför får jag en tid så snabbt om det inte är allvarligt?! Men jag lugnade ner mig och tänkte att dom säkert kanske bara är snabbare härnere. 
Igår var jag dit. Jag får då veta att det finns tre grader. GRAD 1, GRAD, 2 och GRAD 3. Där grad 3 är den svåra. 
Jag får då veta till min förvåning, att samma test som Gävle hade skickat ner, var samma test som denna gynekolog tittade på. Det förvånade mig inte. Men förvåningen och chocken kom när gynekologen berättade för mig att det var GRAD 3 jag hade enligt testet, alltså svåra cellförändringar. 
Hon gjorde en  kolposkopiundersökning och även den bekräftade att det var av Grad 3. Hon tog biopsi på mig som skickades in på snabbanalys och svaret kommer tillbaka mellan 1-2 veckor om jag förstod det hela rätt. Jag frågade om cancer, men fick inget svar. Utan svaret blev till slut att det fick provsvaret utgöra. 
Men cellförändringarna ska bort. Inom fyra veckor ska det ske. Under narkos. 
Jag frågade hur första testen i januari kunde visa mycket lätta cellförändringar. Gynekologen sa då något ord med medicinska termer som nog kan direkt översättas till ungefär "Det måste ha blivit något fel på det testet". 
Jag frågade varför dom sa till mig att det var lätta cellförändringar på det andra testet (de test som skickades till Halmstad) hon hade inget svar på det, förutom att det var underligt. 

Jag hann inte mer än att sätta mig i bilen innan jag bröt ihop totalt. 
Jag kom hem, ringde mina systrar och min mamma. Jag grät och grät och grät. 
Jag gick ut och läste om cellförändringar grad 3. Jag hamnade på bloggar av de som fått cancerbesked. Hur de aldrig kan få barn. Dödsrisken, risken hur det sprider sig. 

Jag vet ingenting. Jag har ingen kontroll och jag är så frukstansvärt livrädd. 
Jag känner mig arg på dom i Gävle. Som först misslyckas med ett test och sen ljuger mig rakt i ansiktet om ett annat. Jag avskyr när människor ska linda in ord i bomull. Jag vill ha raka rör, berätta riskerna. Låt mig för i helskotta förbereda mig på det som faktiskt kan ske. 
Låt mig inte komma till en gynekolog, efter att ha gått relativt lugn i två veckor men ändå känt att något är fel, till att få veta att jag faktiskt kan ha cancer. 
Det är min jäkla rätt att få veta vad som händer och sker i min egna kropp! 
Allting som rör sig nu i mitt huvud. Att få vänta 2 veckor till på ett provsvar som avgör mitt liv. Det är inte rysk roulette sjukvården ska syssla med, dom ska finnas, stöttas och hjälpa. Jag har tusen frågor i huvudet. Jag ringde upp gyn igår eftermiddag när chocken hade lagt sig lite. Jag ville veta mer, vad testet egentligen sa, men det fanns inga telefontider till läkare förrän runt 1 månad framåt i tiden. Vad är det för system vi har?!
Så nu ska jag gå runt här i ovetskap. Inte veta om jag har cancer, om det isåfall har spridits, om jag någonsin i mitt liv kommer kunna föda barn... Det gör så ont, och där kom tårarna igen. 

Käre gode Gud. Hjälp mig. Snälla snälla snälla hjälp mig. 

 

 


PREMIÄRSDOPP

Tror ni att de kom hit och gjöt plattan till poolen igår? Såklart inte. Det vore ju förskräckligt om de faktiskt gjorde något som sagts. Istället har det blivit uppskjutet tills på fredag, så får hoppas att det sker då. Oavsett så kan dom inte ens garantera att poolen är färdigbyggd under nästa vecka. Frustrationen är ett faktum, då det ser ut som ett krigsfält på vår gräsmatta. Dessutom så har vi ett hål i häcken,  så att Gotte kan få springa lös ute när han kommer hem är totalt uteslutet. Detta känns faktiskt rent utsagt förjävligt. 
Å andra sidan så blev det premiärsdopp i Spabadet igår och det var riktigt härligt. Vi gjorde ett litet provisoriskt insynsskydd med lakan. Inte snyggt, men mysigt och de uppfyllde sitt syfte. 


Strax ska jag iväg till sjukhuset i Halmstad. 
Måste åka väldigt snart ser jag nu och här sitter jag i sängen i morgonrock. 
Nog dags att göra mig ordning. 
Ha en fin dag allesammans!